Glimmungs värld – Philip K. Dick | Recension

En vardag i januari 2009 besökte jag Högskolan i Borås i ett akademiskt ärende. Just den dagen hade högskolebiblioteket utförsäljning av en mängd gallrade böcker. Svag som jag är för att sporadiskt botanisera i utgallrade boksamlingar i hopp om att göra oväntade fynd började jag genast ögna igenom hyllorna. Plötsligt kände jag hur pulsen stegrades och svett bröt ut lite varstans på min vinterbleka kropp när min blick föll på en handfull ryggar på vilka jag kunde jag utläsa efternamnet Dick. Ja, det var faktiskt fyra stycken titlar av Philip K. Dick som de hade gallrat och som jag genast lade rabarber på! Visserligen var det fyra pansarband i svensk översättning, men det sket jag i – de skulle stå i min bokhylla! En av titlarna var Galactic Pot-Healer, eller Glimmungs värld som den heter i svensk översättning, som kom 1969. Nu har jag äntligen kommit mig för med att läsa den.

Den arbetslöse krigsveteranen och krukreparatören Joe Fernwright lever ett rätt innehållslöst liv i staden Cleveland i den Kommunistiska Nordamerikanska Folkrepubliken. Han är frånskild, men plågar sig själv genom att då och då prata med sin ex-fru på telefon, och i samtalen tycks han alltid hamna i underläge. För att fördriva tiden spelar han ett spel med några polare på distans: de gissar boktitlar som blivit förvanskade av en rad automatiserade datoröversättningar mellan olika språk hit och dit och kors och tvärs – ungefär som att mata in t.ex. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö i Googles översättningstjänst och kasta runt resultaten mellan olika språk 200 gånger och sedan tillbaka till svenska.

En dag får Fernwright ett mystiskt meddelande från den gudalike übervarelsen Glimmung från planeten Sirius 5 som behöver hjälp med att lyfta den sjunkna katedralen Heldscalla från havsbotten. Glimmung har letat upp världsrymdens bästa yrkesmänniskor för uppdraget – lite som i filmen Armageddon alltså, när Bruce Willis skrapar ihop en supergrupp av planetens bästa oljeborrare för att sedan åka upp i rymden och spränga en asteroid till makadam innan den förintar jorden (naturligtvis är det Bruce Willis egna anställda som visar sig vara de bästa oljeborrarna på jorden, men strunt samma, jag tyckte det var en rolig liknelse i alla fall).

Som vanligt när det gäller Philip K. Dick så är det rejält flummigt, men jag blev ändå märkbart berörd under läsningen; humorn var mer påtaglig än i de tidigare titlar jag läst, och det fanns något väldigt mänskligt och bräckligt i relationen mellan Fernwright och Glimmung och deras sökande efter en mening med tillvaron. Hade jag dessutom varit mer bekant med Carl Jungs teorier misstänker jag att läsningen skulle ha varit ännu mer givande. Philip K. Dick led av agorafobi och förföljelsemani, lämnade under långa perioder aldrig sitt hem, experimenterade med droger, var gift fem gånger och skiljde sig lika många gånger och blev aldrig rik under sin livstid. Dick dog 1982 – 53 år gammal – strax innan premiären av Ridley Scotts fantastiska Blade Runner, som ju är en ganska förvanskad version av Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? från 1968. Ett sådant livsöde skojar man inte bort, så när Dick berättar om meningen med livet i sina böcker så lyssnar jag! Men jag känner mig alltid en smula skamsen varje gång jag läser något av honom, för jag kan aldrig riktigt bli kvitt känslan av att turista i en sjuk mans hjärna.