Människor helt utan betydelse – Johan Kling | Recension

En mycket nära vän till mig gillade gamla Ratata-medlemmen Johan Klings långfilmsdebut Darling (2007) så mycket att hon såg den två gånger på bio. Imponerande tycker jag, som knappt ser en film en (1) gång på bio. Jag bestämde mig därför för att ge henne Klings debutroman Människor helt utan betydelse (2009) i present, och nu har även jag kommit mig för med att läsa den. Även fast jag inte är ett lika stort fan av Darling som hon är, så kunde jag ändå kosta på mig att uppskatta den. Dess lågmälda kritiska ton, med blickar och rörelser som ger tittaren mer information än vad dialogen gör, återkommer även i den här boken och man kan inte låta bli att tycka situationen som målas upp är ytterst beklämmande och obekväm.

I boken får vi följa Magnus – frilansare i tv-svängen – under en het sommardag när han rör sig genom nittiotalets Stockholm och blir förnedrad vid olika möten, såväl yrkesrelaterade som privata. Hela tiden väntar han på att flickvännen Josefin skall höra av sig till hans mobiltelefon. Osäkerheten i relationen gnager, självförtroendet har blivit kanonmat och kassan börjar sina. Alla andra framstår som så lyckade och lyckliga. Ytligheten och egocentrismen som råder förvandlar gradvis Magnus till en osäker och analyserande spillra.

Bokens positiva bemötande i Expressen, SvD och Aftonbladet är ganska uttömmande. Kling målar elegant upp en klaustrofobisk situation, och till slut sitter jag bara och önskar att bokens Magnus ska rycka upp sig och leverera en rejäl svada av okvädningsord till någon av de innerstadsdryga mediearbetarna han möter. Människor helt utan betydelse är en lättläst munsbit som man med fördel kan sluka till eftermiddagskaffet en tråkig dag om man står ut med den något sura eftersmak av lika delar förakt och sympati som blir kvar. Jag läser gärna mer av Johan Kling i framtiden.