Farligt att förtära – Maria Lang | Recension

Julen 1991, när jag precis hade fyllt 14 år, fick jag tre detektivromaner av min syster – alla författade av en man som hette Stieg Trenter. I alla fall tror jag att det var 1991, men om det är ett år hit eller dit kanske inte spelar så stor roll? Hur som helst: sedan den julen har jag läst åtskilliga Trenterdeckare – kanske till och med de flesta – och skrockat förnöjt åt den påtagliga stofilfaktorn, den nostalgiska Stockholmsmiljön och författarens sköna språkbruk. Efter att ha samtalat om mossiga pusseldeckare med några kollegor på jobbet för någon månad sedan fick jag reda på Maria Langs existens och beslutade mig för att ge henne en chans.

Dagmar Lange (1914–1991) skrev under pseudonymen Maria Lang från debuten 1949 en deckare per år ända fram till 1990. Imponerande! Samtida med Trenter alltså, och eftersom jag gillar Trenter borde jag väl även gilla Maria Lang, tänkte jag. Kunde det vara så enkelt? Hade jag upptäckt en ny litterär guldåder att ösa ur? Jag lät inte mossan börja växa utan gick raskt in på Myrorna vid Adolf Fredriks kyrka efter jobbet och köpte den första Langbok jag hittade. Det råkade bli Farligt att förtära från 1950; enligt artikeln på Wikipedia är det hennes andra roman.

Handlingen utspelar sig på Stockholms Stadsläroverk vid Karlaplan på Östermalm där bokens huvudperson, den 25-årige Puck Ekstedt, rycker in som vikarie framåt vårkanten. Pucks nyblivne fästman Einar Bure arbetar också på läroverket. I samband med en pjäs som sätts upp på skolan förgiftas en av eleverna på scenen under den pågående föreställningen och inte långt därefter hittas ytterligare en död flicka gömd under scengolvet. Bland de misstänkta finns både lärare och elever; alla är inblandade i arbetet med pjäsen på något sätt och dessutom är några av inackorderade på skolan. Ingen kan lita på någon. Poliskommissarie Christer Wijk tillkallas, och med hjälp av Puck styr han så småningom skutan i hamn.

Tyckte jag att boken var bra? Hade jag upptäckt en ny litterär guldåder att ösa ur? Nej, tyvärr blir det nog inga fler Maria Lang för min del. Varför? En anledning är bokens persongalleri: alla rollfigurer är helt enkelt väldigt trista! Dessutom känns som ett ganska daterat stilgrepp att inte låta personerna få känslor, tankar och inre demoner – jag känner därmed ingen sympati för varken bokens hjältar eller offer, vilket resulterar i att läsningen blir ganska tråkig och slentrianmässig. Ingen verkar bli särskilt illa berörd av morden som sker, utan de lallar på med sina bestyr på skolan, beter sig lillgammalt och käkar överklassmiddag ute på Djurgården. En sak slog mig dock under läsningen: den erotiska laddningen var högst påtaglig jämfört med vilken Trenterdeckare som helst. När Harry Friberg chevalereskt stoppar om någon pigg postflicka som råkat ramla och slå sig utanför hans port och som därför måste övernatta på hans säng när han själv sover i soffan, så tar Einar Bure ”av sig kavajen” och spenderar natten hos Puck, blickar är ”sensuellt uppskattande” och kjolar är för korta och blottar ett par ”fulländat vackra ben”. Jojo!