Count Zero – William Gibson | Recension

Count Zero från 1986 är andra delen i William Gibsons Sprawltrilogi. Den första delen, Neuromancer från 1984, läste jag för en sådär 10-15 år sedan och tyckte då att den var helt okej. Men redan efter ett par sidor in i Count Zero slås jag av hur daterad jag tycker den känns; företeelser som cyberspace, virtual reality och tangentbordscowboys känns lika heta som lambada (någon som minns?) och avslaget bryggkaffe.

Gibsons sätt att skriva känns dessutom rörigt; det är svårt att få något grepp om miljöerna och var man befinner sig, och persongalleriet är omfångsrikt och besvärligt att hålla i huvudet. Men någonstans i mitten av boken får historien styrfart och känns mer fokuserad, och jag kan inte sticka under stol med att jag trots allt gillar dataframtidsskildringar! Dessutom har ju Gibson och Sprawltrilogin inspirerat så sjukt mycket annan populärkultur, så det känns ändå rätt viktigt att ha plöjt igenom böckerna.

I Count Zero har maskinen blivit integrerad i människan. Via tre parallella historier, som vävs samman i slutet, får vi följa hackaren Bobby, galleristen Marly och legosoldaten Turner. Själva handlingen kretsar kring två gigantiska storföretag som slåss om den nya teknologin biochip, ett fritagningsförsök av en avhoppad forskare, en mystisk uppdragsgivare (finns han på riktigt eller är han ett medvetande i en burk?) som vill spåra upphovsmakaren till en skrinliknande artefakt, och naturligtvis ingår det en hel del hackning i cyberspace. Historien om Bobby är den roligaste, den om galleristen är absolut den tråkigaste.

Jag måste vid tillfälle även ta mig an den sista delen i trilogin, Mona Lisa Overdrive, för att sedan ge mig i kast med Gibsons nästa serie böcker som går under namnet Bridge-trilogin.