Den du inte ser – Mari Jungstedt | Recension

Ibland är det väldigt befriande att läsa något man i vanliga fall inte skulle ägna tid åt; något som man vet är lättläst och lättsmält, och något som man inte känner sig tvingad att läsa på samma sätt som man kan känna sig tvingad att läsa vissa klassiker.

I bokbytarhyllan på jobbet hittade jag en dag Mari Jungstedts debut Den du inte ser från 2003. Jag visste inte mycket om varken Jungstedt eller hennes författarskap förutom att hon var journalist och hade jobbat på regionalnyheterna ABC på Sveriges Television, men en svensk deckare är ju alltid en svensk deckare tänkte jag och bestämde mig för att ge den en chans.

Handlingen utspelar sig på Stockholmskolonin Gotland, där en kvinna i åldern 30–35 (från Stockholm) blir mördad och hittas naken med sina trosor instoppade i munnen. Ja, vad ska jag säga? Via tv-journalisten Johan Berg, som skickas till ön (från Stockholm) för att bevaka mordutredningen, och via poliskonstapeln Anders Knutas som leder mordutredningen, lär vi naturligtvis känna en rad människor i hennes närmaste bekantskapskrets – den ene mer suspekt än den andre. När ytterligare en kvinna i samma ålder hittas mördad på ett liknande sätt brakar helvetet lös – turistande svenskar avbokar sina campingstugor på den sköna ön i rädsla för att bli seriemördarens nästa offer.

Jag är ingen stor deckarfantast, och jag gick inte upp i brygga av litterär tillfredsställelse vid något tillfälle under läsningen av denna bok heller. Att läsa Den du inte ser är ungefär som att lyssna på ett godtyckligt bidrag i uttagningen till Melodifestivalen – det är bra hantverk enligt konstens alla regler, men vid en djupare analys av innehållet inser jag att boken är tämligen utbytbar mot vilken annan samtida svensk deckare som helst. Jag kanske helt enkelt har svårt att acceptera genrens klyschor vid det här laget? Att få ta del av mördarens tankar återgivna i kursiv stil känns som ett stilgrepp jag sett för många gånger. Att få höra om relationen mellan den utredande poliskonstapeln och dennes fru känns också som en repris av något man läst tidigare. Och krystade och omotiverade kärleksaffärer kan ju sänka vilken historia som helst. Nu är ju boken visserligen sju år gammal när jag skriver detta, och med tanke på att detta är Jungstedts debut kanske det är onödigt av mig att fara för hårt fram. Jag tyckte faktiskt att berättandet tog sig i andra hälften av boken, och det var faktiskt svårt att lägga den ifrån sig vilket kanske innebär att historien är väl disponerad. Man kanske skulle kunna säga att det är ett ganska bra betyg från någon som egentligen inte är så intresserad av genren? Ja, jag nöjer mig med den analysen. Skulle jag snubbla över en kvarglömd Jungstedtdeckare i en sommarstuga någonstans kanske jag råkar läsa den, men jag kommer inte att aktivt söka upp hennes senare böcker.