Nu har jag läst ett tiotal av Jersilds romaner med en spännvidd på över 40 år, och jag har kommit fram till att jag gillar honom bäst när han skriver om den lilla invånaren – arbetsmyran – i ett ganska grått socialdemokratiskt Sverige. Berättelsen får gärna utspela sig i en nära framtid och vara skriven på det stilistiska sätt som man kan finna i Djurdoktorn (1973), En levande själ (1980) och i Grisjakten. Jag tycker mig stundtals se ett släktskap mellan Jersilds författarskap och Roy Anderssons filmer, där grå, knastertorra och kuvade gestalter försöker finna sig i absurda situationer. Grisjakten är skriven i dagboksform, så rösten i boken är rakt igenom Siljebergs. Denna typ av lek med formen finns ju även i t.ex. En levande själ – som är en lång monolog – och i Till varmare länder (1961) som är skriven i talspråk och som brevkorrespondens.
Jag har hört kritiska röster som tyckt att Jersild skriver styltiga dialoger med formuleringar som aldrig används i vardagligt tal, men jag tycker att just detta är en av behållningarna: Det ibland högtidliga, orealistiska språkbruket som man även kan finna i till exempel Ingmar Bergmans och Roy Anderssons verk. Jag ser det som ett medvetet stilgrepp, men visst: det kanske inte passar alla. Jag skulle ju lika gärna kunna klaga på den dåliga svenskan i Jens Lapidus Snabba Cash, men det är ju en premiss som jag får acceptera om jag vill läsa boken. (Jag har läst den, och tyckte att den var bra.) Jag tycker i alla fall, för att sammanfatta skitsnacket, att Grisjakten är en stabil och läsvärd Jersildroman!
0 Kommentarer