Boken är 1220 sidor tjock. Smaka på det – 1220 sidor! Utgåvan jag läste var utgiven av Timbro (såklart).
Handlingen utspelar sig i någon sorts halvdystopiskt USA där socialismen är på frammarsch och ekonomin regleras mer och mer av staten. Flera länder i världen har utropats till folkrepubliker. Plötsligt börjar driftiga entreprenörer försvinna. Järnvägsmagnaten Dagny Taggart och hennes kärleksintresse, stålmagnaten Hank Rearden, försöker ta reda på vart alla dessa härliga entreprenörer tagit vägen samtidigt som de också söker efter svaret på frågan "Vem är John Galt?". Mot slutet av berättelsen upptäcker de att Galt grundat en fristad i Colorado dit alla driftiga människor i samhället tagit sin tillflykt i protest mot massorna som snyltar på dem – som något slags Shangri-la för kapitalister och rika entreprenörer, helt enkelt.
Boken skulle kunna användas som ett skolexempel på hur man inte skall författa prosa. Rand skriver mördande tråkigt; hon upprepar sig in i det oändliga, hamrar in sitt budskap i läsaren om och om igen. Rollkaraktärerna är plågsamt endimensionella och utvecklas inte överhuvudtaget.
Ayn Rand, du borde dömts till ett liv i en livslång skrivarskola av den internationella litteraturförbrytartribunalen i Haag! Och världen skälvde är också en av de få böcker som under läsningen gjort mig fysiskt illamående. Det kröp i kroppen, jag blev rastlös och tankarna irrade iväg. Jag slogs av irritation, som i sin tur gjorde att jag spände mig, suckade, stönade och famlade efter något väldigt starkt att dricka, alternativt något väldigt hårt att slå mig i huvudet med.
Om någon vid något tillfälle i framtiden frågar mig om jag vet hur det känns att springa ett maratonlopp i regn och motvind med en pågående infektion i kroppen så kan jag svara: ja, jag vet – jag har nämligen läst Och världen skälvde av Ayn Rand.
Fotnot: Skrev den här recensionen den 2 april 2012, och det var också då jag läste ut boken. På den tiden hade jag mer tid, kan man säga. Eller så vad jag helt enkelt mer dumdristig.
0 Kommentarer