Den svenska synthen – Bengt Rahm | Recension

Den svenska synthen av Bengt Rahm handlar om synth som subkulturellt fenomen i Sverige. Ni minns väl kriget mellan synthare och hårdrockare på 1980-talet? Allvarliga grejor. Så här 35 år senare kan ju den polemiken kännas ganska meningslös och larvig, men man ska inte underskatta kraften i att känna tillhörighet till ett sammanhang när man är ung och formbar. Utanförskapet och vi-mot-dem-känslan är förförande. Subkulturer fyller (eller fyllde – finns de fortfarande?) en stor funktion för att finna gemenskap och mening med sin tillvaro, och ofta är det starka band som knyts mellan individer i de här sammanhangen. Så även i synthkulturen. Jag själv har varit en del i denna, och är väl fortfarande i viss mån. Jag har nog alltid stått lite vid sidan av och betraktat på avstånd. Jag var aldrig tillräckligt cool för att vara en av de coola, och jag var alldeles för intresserad av musik för att orka hålla mig till de mycket dogmatiska regler som skulle vara allenarådande. Konservatismen blir helt enkelt mördande tråkig till slut. Allt ska konserveras och frysas in och dyrkas. De eviga diskussionerna om vad som är synth och vad som inte är synth är nog bland de tråkigaste en människa kan uppleva. Dock har jag mött några av mina nu närmaste vänner i dessa sammanhang, så jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till subkulturen som sådan.

Med det sagt så var det med viss tveksamhet jag öppnade den här boken. Jag känner – och känner till – många av dem som figurerar i texterna. Jag kände delvis till hela rörelsens framväxt och var egentligen inte särskilt intresserad av att läsa den i bokform. Det är ändå imponerande att Bengt Rahm har orkat slutföra det här projektet, all heder åt honom. Det var förstås bitvis intressant att höra alla röster som gjort avtryck genom åren, många vars musik man lyssnat på otaliga gånger under de där åren då man formas som individ. Det kommer ju alltid vara en del av mig, på något sätt, även fast jag idag tycker att mycket av musiken är helt olyssningsbar.

Jag kunde dock uppleva att boken stundtals var en aning tunn. Det blev väldigt många intervjuer som staplades på varandra, och kanske inte så mycket av författarens egna tankar. Det hade varit intressant att höra om några andra vinklar på fenomenet. Kanske intervjuer med “avhoppare”, eller vad man nu ska kalla det. Varför lämnade folk subkulturen? Varför vill vissa stanna kvar till varje pris? Fast det kanske gränsar för mycket till psykologi och är ämne för en helt annan bok.

Jag lyssnar fortfarande på en del av banden som omnämns i boken. Men numera föredrar jag att lyssna på band som inte har en lika dogmatisk hållning. Ett band som jag gillar är t.ex. Modiga Agenter, som spelar svensk synthpop. De har tagit sitt namn efter titeln på popgruppen Freestyles andra skiva – en skiva som faktiskt är väldigt mycket synth. Fast fel sorts synth för det subkultursammanhang som Bengt Rahms bok handlar om.

Den svenska synthen har varit slutsåld ett bra tag. Har du tur kan du hitta ett begagnat exemplar på Bokbörsen.