Men nu har jag läst hans bok.
Det är en form av biografi (från 2018) som jag upplevde var koncentrerad till de tidigaste åren i Ugglas karriär samtidigt som det fanns två genomgående teman som var ganska tydliga: hans komplicerade relation till sin mamma samt sökandet efter förklaringar till vissa drag i hans personlighet. Jag tyckte att texten var hyfsat ärlig – han försökte inte skönmåla allting – och hans ängsliga natur lyste igenom.
Magnus Uggla är ju en Stockholmsprofil i allra högsta grad, färgad av staden i såväl språk som attityd och uppenbarelse. I boken rör han sig i ett svunnet Stockholm som inte längre finns kvar. När jag läser den här typen av skildringar av speciella platser under speciella tidsepoker så har jag svårt att värja mig från det nostalgiska skimret som oftast uppstår. Rent instinktivt ogillar jag det, men kan ändå inte låta bli att tycka att det är en smula härligt. “Man skulle ha varit med då”, är det lätt att tänka. Samtidigt vet jag att den tanken är ett slags raffinerat självbedrägeri.
Han bjuder på många scener från den tidens uteliv: ställen han gick till, fester han var på och kläder han köpte. Vissa saker blir så här i efterhand smått rörande, och det är kanske först vid Magnus Ugglas nuvarande ålder som jag själv skulle kunna prata om sådana saker obehindrat utan att ta fram skämskudden och rodna. Men det säger väl egentligen mer om mig än om honom.
Eftersom jag i första hand är intresserad av musik och musikskapande kunde jag sakna dessa delar – i boken är det mest fokus på personen Magnus Uggla. Men det fanns några partier om tillkomsten av vissa låtar, och så klart de sedvanliga anekdoterna om original i branschen och tillfälligheter som gör att huvudpersonen halkar in på osannolika bananskal i olika sammanhang som gör att karriären tar fart eller får en helt ny riktning.
När jag hade läst klart boken var jag tvungen att lyssna in mig lite på Magnus Uggla igen. Låten Fyra sekunder har jag alltid tyckt varit ganska flåsig och jobbig, men när jag nu lyssnar på den ur ett producentperspektiv så hör jag att den är synnerligen effektivt disponerad och har rätt fina stämmor i refrängen. Joey Killer, Fula gubbar och Jag mår illa orkade jag dock inte lyssna på igen – jag fick nog under 1980-talet.
Men faktum är att den synthiga remixen av Sommartid fortfarande är en av mina absoluta favoriter bland svenska låtar. Den förmedlar den härliga obrydda känslan man hade som ung, och har ett skönt, tillbakalutat sväng. Antagligen hade jag inte gillat den lika mycket om han hade sjungit den på ett mera “Magnus Uggligt” vis, om ni förstår vad jag menar. I boken berättar Uggla om just Sommartid och varför han valde att sjunga den på det sätt han gör.
Det är alltså värt att läsa boken bara av den anledningen.
0 Kommentarer