Som läsare blir man indragen i två separata berättelser: den ena utspelar sig vid ett stenbrott i skogen utanför den fiktiva orten Nedanås år 1990 där vi får följa ett ungdomsgäng som ska genomföra sin traditionsenliga tältning i slutet av sommaren, och i den andra får vi följa polisen Anna Vesper som år 2017 flyttar till Nedanås med sin 16-åriga dotter Agnes för att börja jobba som närpolischef. Naturligtvis flätas de separata trådarna samman till slut: tältnatten vid stenbrottet slutar med att en av ungdomarna hittas död morgonen därpå, och Anna Vesper dras in i denna 27 år gamla händelse i princip i samma ögonblick som hon sätter sin fot i Nedanås. Dessutom bär Anna Vesper på en mörk hemlighet som, inte helt överraskande, kommer ikapp henne och biter henne i arslet.
Författaren använder en del knep för att skapa dramatik, till exempel klassikern landsbygd mot storstad som vi sett tidigare i filmserien Jägarna. Ett annat dramatiskt knep är kvinnlig-chef-i-en-traditionellt-manlig-miljö-grejen. Även krocken mellan förälder och tonårsbarn skapar en hel del konflikt. Men Anders de la Motte sköter det snyggt – konflikterna känns naturliga och trovärdiga även fast det såklart (som i alla deckare) kan bli en smula överdrivet mot slutet.
Tempot är som sagt betydligt lägre än i Geim-trilogin, det är helt uppenbart. Författaren ägnar mer tid åt att mejsla fram alla huvudpersoner, något jag som läsare märkte väldigt tydligt. I Geim-trilogin tyckte jag att huvudpersonerna var rätt tunt konstruerade, jag lärde aldrig riktigt känna dem. Där var det tempot och alla turer i berättelsen som var i fokus. I Höstdåd ägnas mycket mer tid åt samspelet mellan alla karaktärer, deras historia, egenskaper och drivkrafter. Miljöerna och landskapet är också mer närvarande.
Jag tyckte att den här boken var väldigt bra i sin genre. Den hade helt andra kvalitéer jämfört med författarens tidigare, mer tempodrivna böcker. Hatten av!
Andra böcker av Anders de la Motte på Litteraturburen:
0 Kommentarer