Nattvakten – Anna Ihrén | Recension

Låt mig få det överstökat direkt: Nattvakten av Anna Ihrén är inte den bästa bok jag har läst. Å andra sidan hade jag inga som helst förväntningar. Jag hade hört talas om en författare som skrivit deckare som utspelar sig på Smögen, och när jag läste på baksidan av den här boken förstod jag att denna författare var Anna Ihrén. Eftersom jag spenderat flera veckor om året i Sotenäs kommun och delvis på Smögen ända sedan jag var bebis så kände jag ändå att det fanns något som slog an, och därför ryckte jag åt mig den här boken i en gratishylla vid min tunnelbanestation.

Detta är första boken Anna Ihrén skriver i den så kallade jubileumsserien – en bokserie vars tema kretsar kring Göteborgs 400-årsjubileum som stad.

I inledningen av boken får vi reda på att en högt uppsatt kommunpolitiker har hittats mördad och infrusen i en isskulptur mitt på skridskobanan vid Gustav Adolfs torg. Vi får följa polisen Sandra Haraldsson som precis blivit chef för en nystartad specialgrupp vid polisen när hon nystar i mordet och i en rad andra mer eller mindre osannolika händelser som staplas på varandra. Det är poliser som föreläser och pluggar musikhistoria i Stockholm som blir drogade och misshandlade, mystiska femme fatales som blir kidnappade, skummisar på lyxjakter som kör kors och tvärs mellan hamnarna i Norra Europa, föräldrar från helvetet, en krystad ramberättelse och en och annan obligatoriskt nedsupen men otroligt kompetent polis.

När persongalleriet presenteras i inledningen har jag svårt att hänga med. Det är väldigt många personer som lätt blandas ihop. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bläddra tillbaka och undra vem som var vem, och hur olika personer hängde ihop med varandra. Lite smårörigt alltså, men sedan kommer historien igång och dramaturgin funkar hyfsat – jag hänger med, och vill också veta hur det går. Däremot känns inte storyn rimlig. Allt blir väldigt ytligt introducerat, och personerna ges inte riktigt utrymme att bli något mer än statister för att fylla berättelsens syfte. Något som känns ännu mera orimligt är deras psykologiska reaktioner. De får ingen tid att grubbla och fundera över alla turer i berättelsen, och en del skeenden borde rimligen ha upplevts som djupt traumatiska för de inblandade och krävt en hel del bearbetning. Men det framkommer liksom inte riktigt. Berättelsen bara skyndar vidare.

Inte heller dialogen är ett under av nytänkande – den saknar för det mesta schwung. En hel del märkliga formuleringar slinker ur rollfigurernas foderluckor, och jag kan inte riktigt uppfatta att varje person har en unik röst. Men visst, kanske kan jag inte ställa för höga krav på den här typen av deckare.

Om man utgår från hur en deckare ska fungera så tycker jag ändå att Nattvakten får godkänt trots de uppenbara bristerna och sin klumpighet. De flesta deckaringredienser finns med, det finns momentum i berättelsen och det finns ett tydligt avslut.