Bormann i Bromma – Hans Gunnarsson | Recension

Med Bormann i Bromma (2021) återvänder Hans Gunnarsson till novellen – den litterära form som från början satte fart på hans författarkarriär. Det är också en form som han behärskar som få andra. Jag upptäckte Gunnarsson i och med den skruvade romanen Albatross som kom 2009 och har sedan dess läst det mesta han har skrivit, såväl de inledande novellsamlingarna som alla hans romaner som givits ut de senaste åren. Om du ännu inte läst något av Hans Gunnarsson så skulle jag nästan råda dig till att börja med någon av de tidigare novellsamlingarna – eller varför inte med just Albatross – för när du sedan sätter tänderna i Bormann i Bromma tror jag att din behållning av den blir så mycket större, för det är den mest Gunnarssonska bok han skrivit.

Det mest utmärkande med Bormann i Bromma är att så gott som alla noveller berättas av olika slags kollektiv. Det är grabbgänget som rannsakar sig själva efter en kriminell handling, en hel by som utgörs av ett kvinnokollektiv, det vindpinade a-lagsgänget som plötsligt får en avdankad sportjournalist på halsen och så vidare. Alla dessa kollektiv bär på de mest märkliga berättelser som är fyllda med ett rikt levandegjort persongalleri. Och eftersom det är Hans Gunnarsson som suttit bakom pennan så råkar alla dessa kollektiv så klart ut för prövningar av vitt skilda slag.

Obekväma situationer kastas i deras väg, snåriga och meckiga att reda ut, och sedan snubblar alla inblandade vilsna ut på andra sidan av berättelsen med sina minnen och erfarenheter. Omtöcknade av mentala törnar och av de märkliga skeenden som ägt rum försöker de krasst konstaterande att få rätsida på vad det egentligen var som hände och varför det blev som det blev innan de samlar ihop spillrorna och går vidare med sina liv i den mån det är möjligt.

Språket i novellerna är briljant och skapar en verfremdungseffekt som resulterar i en stor läsupplevelse. Att Gunnarsson väljer att lägga språkligt omsorgsfulla och mödosamma formuleringar i munnen på alla dessa kollektiv oavsett deras sammansättning blir inte bara roligt utan bidrar också till den övergripande stämningen – den Gunnarssonska stämningen – som går som en röd tråd genom hela hans författarskap, på samma sätt som man numera inte kan tänka sig en film av Roy Andersson utan det säregna bildspråk som så starkt förknippas med honom.

Varje novell utgår från en målning av konstnären Martin Wickström, vars fotorealistiska målningar av företrädelsevis skuggiga husfasader på ett eller annat sätt återkommer i novellerna.

Med Bormann i Bromma ger Hans Gunnarsson röster åt kollektiv du kanske inte tänker på varje dag, samtidigt som han bjuder på en mycket underhållande läsupplevelse.

Mer om Hans Gunnarsson på den här bloggen:

Recension av En jävla vinter
Recension av Albatross