Bränn biblioteken – Kalle Holmqvist | Recension

Antagligen plockade jag på mig journalisten, historikern och författaren Kalle Holmqvists Bränn biblioteken (2014) i en gratishylla någonstans, jag minns inte längre. Troligen lockades jag av det faktum att den verkade handla om människors förhållande till biblioteket som institution – dess plats i samhället, så att säga – plus att den också verkade behandla ämnet piratkopiering, eller piratutlåning i det här fallet. Eftersom jag själv skrivit min magisteruppsats om Ipred-lagens förhållande till en annan slags kulturinstitution några år innan den här boken kom ut så tyckte jag att ämnet verkade hyfsat intressant. Dock hade jag aldrig hört talas om varken boken eller författaren tidigare, så mina förväntningar var inte särskilt höga.

Nå, till bokens handling då.

Jesper är en kille i åldern 30-nånting som lever ensam i en lägenhet i Bandhagen i Stockholm. Därifrån pendlar han till sin arbetsplats, en bokhandel i Skärholmen – en resa som tar knappa timmen med kollektivtrafiken. På sin fritid dricker han öl på de få sunkiga Södermalmspubar som finns kvar, ojar sig över hur borgarna förstör Stockholm med sin politik samt trollar på nätet tillsammans med ett gäng vänner. De finner nöje i att utge sig för att vara andra personer som uttrycker avvikande åsikter i olika frågor för att sedan se vilken respons de får. Man kan säga att de ägnar sig åt någon slags lobby- slash pr-verksamhet, fast på trollnivå utan någon egentligt syfte. Det är först när de via olika alias väcker frågan om huruvida biblioteken egentligen ägnar sig åt piratutlåning som de börjar fundera på om de tagit sig vatten över huvudet.

Bokens baksidestext gör gällande att detta är en satirisk arbetarroman, och det kan jag hålla med om. Själva premissen är ju underhållande, och deras tillvägagångssätt väcker en del tankar. Inbakat i berättelsen finns en hel del underliggande kritik mot samhällets allmänt underutvecklade källkritiska förmåga samt också mot det kapitalistiska systemet som vi alla tvingas förhålla oss till hela tiden.

Men Bränn biblioteken har sina nackdelar också. Redan så här sju år efter att den kommit ut känns den väldigt daterad. Den då laddade frågan om piratkopiering är inte längre högst upp på den politiska agendan och de som idag är lite yngre kan nog ha svårt att förstå vilken politisk sprängkraft som låg i denna fråga. Det är inte längre hett att driva med Svenska Antipiratbyrån. Utöver det så blir det lite segt att läsa om den vänsterorienterade Jespers krogsamtal med sina likasinnade vänner. Kanske blev det för mycket igenkänning för mig, det påminde mig om hur jag själv betedde mig för 15-20 år sedan, och kanske var det helt enkelt en smula jobbigt att återuppleva detta. Tilläggas bör att Jesper är en ganska självömkande person som tycker synd om sig själv ganska ofta, och sådant är inte roligt att lyssna på i längden, varken i verkligheten eller i bokform.

Sammanfattningsvis så kan du läsa Bränn biblioteken om du är intresserad av upphovsrättsliga frågor eller om du följde debatten som ledde fram till Ipred-lagen och allt däromkring i skarven mellan 00-tal och 10-tal. Eller kanske om du bara är en vänsterperson som gillar att dricka billig fulöl på krogen och vill ha lite igenkänning i bokform.