Judas Priest-sångaren Rob Halfords självbiografi Confess | Recension

Judas Priest är världens bästa band, och Rob Halford är världens bästa sångare. Så, nu fick jag det ur systemet direkt. Jag var 13 år när jag upptäckte bandets tolfte fullängdsalbum Painkiller i början av 1991 – en skiva som förändrade mitt liv. Den har varit med mig sedan dess, och jag kan fortfarande lyssna på den med stor behållning. Den är till lika delar vråltung som svinbra. Några år senare tog jag en paus i mitt heavy metal-lyssnande och började digga synthmusik istället. Det – i kombination med Rob Halfords sorti från bandet – gjorde att Judas Priest blev mindre intressanta. Men skivorna och låtarna har alltid funnits med mig genom åren, och jag drog en suck av lättnad när Halford återvände till bandet 2003 efter sin “sökande” period med projekten Fight och 2wo under resten av 1990-talet.

Men den här boken då? Jo, Rob Halford hade fyllt 69 år när biografin Confess släpptes i slutet av år 2020. Han har levt ett hårdrocksliv, och rockmäns självbiografier brukar följa en förutsägbar dramaturgi som man kan utan- och innantill vid det här laget. Men Halfords berättelse skiljer sig faktiskt från den gemene rockmannens historia – jag pratar naturligtvis om hans sexuella läggning som länge var en gåta och föremål för spekulation. Att folk inte fattade att han var gay redan under 1970-talet är naturligtvis den största gåtan av dem alla. När han officiellt kom ut ur garderoben under sent 1990-tal så kändes det som decenniets största icke-nyhet.

Eftersom Halfords sexuella läggning är ett genomgående tema i boken blir den per automatik intressant. Att vara gay i den kontexten och tidsperioden i vilken Halford verkade var naturligtvis ingen dans på rosor. Många sidor ägnas åt att beskriva det ok han i hemlighet tvingades bära och vilken press det utsatte honom för. Hans lojalitet mot bandet under dessa år får anses vara väldigt stark – hade han kommit ut 10-20 år tidigare kunde han ha sänkt hela Judas Priests karriär.

All denna press ledde så klart till ett långvarigt alkohol- och drogmissbruk som tycks ha nått sin kulmen ungefär i samband med att albumet Turbo spelades in runt 1985-1986. Tiden på rehab blev en vändpunkt i hans liv, och sedan dess har Halford varit nykter om man får tro honom själv. Uppväxten i ett industrisamhälle utanför Birmingham tycks ha försett honom med en god portion envishet och beslutsamhet, så jag är beredd att tro honom på den punkten. Med i bagaget från uppväxten fanns också en konflikträdsla, och kanske en tendens att bita ihop och knyta näven i fickan istället för att prata om sina känslor med andra – det sistnämnda kanske är hyfsat vanligt bland den manliga delen av befolkningen i den typen av samhällen som Halford växte upp i.

Hur som helst: Halford är ju utan tvivel begåvad med en fullständigt osannolik röst, makalöst omfångsrik och skarp som ett samurajsvärd. Hans röst är ett instrument som han behärskar till fullo, det stod ju klart redan tidigt i bandets karriär. De stycken i boken som beskriver vägen fram till hans beslut att bli sångare är intressanta, och man får även en god inblick i hans textskrivande. Jag hade t.ex. inte tänkt tanken att Halford skulle vara en science fiction-snubbe men i boken refererar han till Isaac Asimov flera gånger – otippat, tyckte jag.

Jag har alltid betraktat Judas Priest som ett bättre band än sina konkurrenter Iron Maiden, även fast de senare nog nått större kommersiella framgångar. När Iron Maiden kändes som skojfriska buspojkar som gjorde meckiga arrangemang med hundratals tempobyten och lite sladdrigt sound så upplevde jag Judas Priest som kompromisslösa och snortajta med hög integritet, samtidigt som de framstod som bättre musiker. Inga löjliga skandaler á la Mötley Crüe även fast de säkert också festade hårt och kanske till och med slog sönder ett och annat hotellrum.

I boken framgår också att Rob Halford är en produkt av sitt moderland – det dricks en hel del te i tid och otid, det är gott om torr humor och han blev alldeles till sig i trasorna när han en gång fick möta drottningen. Ganska gulligt.

Halfords unika erfarenheter gör den här boken läsvärd även om du inte råkar vara superförtjust i heavy metal eller Judas Priest. Så klart är berättelsen tillrättalagd, något man alltid måste ha i bakhuvudet när man läser böcker i den här genren. Gitarristen K.K. Downing som hoppade av bandet runt 2010 släppte också en biografi strax innan Confess kom ut. Hans historia är en aning mer bitter än Halfords. Även fast det vid en viss tidpunkt uppstod en hel del gnissel i Priestmaskineriet och medlemmarna blev osams så är det ju ställt bortom allt tvivel att Rob Halford i kombination med gitarristerna Glenn Tipton och K.K. Downing var ostoppbara under väldigt många år.

Det är skönt att Judas Priest – och Rob Halford – finns. Det är också kul att Halford på senare år påminner mer och mer om Andy Bell i Erasure med sina ständiga klädbyten under konserterna. Andy Bell är också en fantastisk sångare, men måste jag välja så väljer jag Halford.

Confess verkar inte finnas i svensk översättning ännu. Klickar du på Adlibrislänken nedan så kommer du till den engelska versionen av boken på Adlibris webbplats.

Läs även min recension av K.K. Downings biografi Heavy Duty: Days and nights in Judas Priest.