Handlingen i korta drag: Huvudpersonen – 21-årige Gunnar Hansson – lever ett torftigt liv i den gamla bruksorten där han vantrivs med det mesta: sitt jobb som frukt- och grönsaksansvarig på U-livs, den närmast obefintliga chansen att träffa den stora kärleken, sitt repetitiva umgänge med vännerna på hotellet på fredagskvällarna och med sin livssituation rent generellt. Gunnar är föräldralös men har hittat någon slags fadersgestalt i grannen Styrén som gärna bjuder på olika saker att dricka och samtal kring köksbordet.
Jag har läst den här boken förut – jag har läst allt Hans Gunnarsson skrivit – men det var nog 10 år sedan sist. Även om det går tretton på dussinet av berättelser om unga män och deras vedermödor så innehåller just den här historien tillräckligt mycket av Gunnarssons förmåga att skapa laddade situationer att det aldrig blir tråkigt.
Som vanligt hos Gunnarsson så utspelar sig berättelsen precis innan ett avgörande skeende som ruckar på spelplanen och försätter huvudpersonerna i situationer där de tvingas rannsaka sig själva eller plötsligt blir tvungna att agera fastän de helst kanske bara skulle vilja sticka huvudet i sanden. Det kan vara små skeenden eller bitar av ny information som uppenbarar sig, samtidigt som det också finns mer övergripande dramatiska bågar – i det här fallet Gunnars tilltagande vanmakt över att vara fast i Finspång. Han vill till varje pris därifrån, och denna insikt växer sig starkare ju längre in i berättelsen man kommer. Palmemordet är också en vändpunkt för vissa bifigurer. De sedvanligt Gunnarssonska ögonblicken finns så klart med – de dråpliga, de fullständigt överraskande och de stundtals ganska mörka. Han sätter verkligen sina karaktärer på prov, men deras reaktioner på prövningarna känns aldrig tagna ur luften utan ter sig rimliga i sina respektive kontexter.
För vad vet man egentligen om en människa – eller om sig själv?
0 Kommentarer