Upplägget i Vintereld är samma som i Höstdåd och – antar jag – som i de övriga två böckerna i kvartetten: vi får ta del av två berättelser som utspelar sig med cirka 30 års mellanrum där den senare berättelsen bygger på händelser som utspelar sig i den tidigare. Bokens kapitel växlar mellan dessa bägge tidsperioder och stämningen byggs successivt upp allt eftersom fler och fler pusselbitar faller på plats.
I det enda tidsplanet följer vi 45-åriga Laura Aulin som bor i Stockholm och är vd för sitt eget företag som sysslar med screening av personer inför t.ex. rekryteringar. Man förstår att Laura är uppväxt i en rätt så välbeställd familj. Sin barndom spenderade hon utomlands med sina föräldrar, men på lov och somrar var hon hos sin faster Hedda som drev en stugby i orten Vedarp i Skåne – och det var också där som luciabranden inträffade 1987 då Laura var 15 år gammal, en händelse som är föremål för berättelsen i det andra tidsplanet i boken. Där får vi ta del av vad som hände veckorna innan den ödesdigra branden då Lauras bästa vän Iben brann inne och Laura fick såväl kroppsliga som psykiska men för livet. Vi förstår också snabbt att Laura känner stor skuld för vad som hände.
I bokens inledning dör faster Hedda och Laura ärver hennes stugby. Laura åker ner till Skåne för begravningen och planerar att genomföra en snabb försäljning av stugbyn, men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Väl på plats i Skåne så kommer gamla minnen tillbaka – vi lär känna hela entouraget av personer som var med 1987 och det inträffar en rad bränder på platser som Laura besöker under sin vistelse i Skåne. Någonting med Heddas död är märklig, och Laura känner sig förföljd. Alla ledtrådar verkar peka på den där händelsen 1987. Vad var det egentligen som hände den där kvällen?
Det ganska långsamma berättartempot och stämningen i Vintereld känns igen från Höstdåd. Allt känns noggrannt utmejslat och mycket tid läggs på att levandegöra alla personer som förekommer. Villospår läggs ut till höger och vänster på klassiskt deckarmanér och personligen hade jag ingen aning om vartåt det hela skulle barka. Kanske kändes slutet en smula långsökt och otroligt, men jag köpte det ändå eftersom de la Motte ändå hade lotsat mig dit så pass omsorgsfullt. Det fanns en kärlekshistoria inbakad också – den kändes inte rakt igenom trovärdig och var kanske inte heller helt nödvändig, men jag kan förstå varför den var med.
Vintereld är en bra deckare. Jag sögs in i berättelsen och ville veta hur upplösningen såg ut. Däremot tror jag inte att jag kommer vara särskilt intresserad av att se tv-filmen (för det lär ju komma en sådan så småningom).
Annat jag läst av Anders de la Motte:
0 Kommentarer