I boken hamnar skådespelaren Lorenzo Smythe, eller Lorenzo den store som han själv kallar sig, i samspråk med en herre på en bar. Smythe är ganska bra på att studera människor och förstår snabbt att det är något mystiskt med den här herren. Och mycket riktigt: ett par sidor senare har den mystiske herren sett till att Lorenzo sitter i ett rymdskepp på väg till Mars för att motvilligt spela en roll mot betalning. Smythe har dock ingen aning om vad det är för roll han ska spela, men när de når Mars blir det tydligt att han ska spela rollen som universums mest älskade och hatade man – expansionistpartiets ledare John J. Bonforte. Det förhåller sig nämligen så att Bonforte har blivit kidnappad och ingen vet var han befinner sig. Tyvärr ska Bonforte inom kort närvara på en viktig ceremoni på Mars och om han inte infinner sig kan det få katastrofala konsekvenser för det politiska läget i solsystemet. Typ. Smythe måste alltså spela Bonforte och genomföra ceremonin i hans ställe.
Det hela är ju en ganska rolig premiss, och Dubbelstjärna är faktiskt en av de bättre Heinleinromaner jag läst. I inledningen kändes den aningen tramsig och jag började fundera på om jag verkligen skulle slösa tid på en omläsning, men så drog jag mig till minnes att jag faktiskt uppskattade den då jag läste den första gången och bestämde mig för att fortsätta. Och berättelsen blev faktiskt bättre ju längre in i boken jag kom. Inledningsvis är den mest en “den ofrivillige hjälten”-berättelse, men senare handlar den allt mer om det politiska spelet och kanske också om vikten av personliga övertygelser.
Men det är ju inte helt oproblematiskt att läsa något av Robert A. Heinlein idag. Karln föddes 1907 och växte upp i bibelbältet i Missouri i USA, och boken är som sagt skriven i mitten av 50-talet i en genre som nog får anses som rätt så grabbig. Min upplevelse är att så fort det dyker upp en kvinna i vilken Heinleinroman som helst så är detta något som absolut till varje pris måste uppmärksammas på de mest märkliga sätt. Kvinnorna får aldrig vara rollfigurer på samma sätt som män utan det ska alltid bli en massa ståhej och sägas “lilla gumman”, skojas om att daskas på stjärtar eller – som i en märklig passage i Dubbelstjärna – antydas om att kvinnor i viss utsträckning kan förlåta en våldtäkt men aldrig förlåta dåligt språkbruk. Det känns oftast genommossigt och stjäl onödigt fokus från berättelsen.
En annan sak som väl egentligen inte är lika problematisk som kvinnoporträtten men icke desto mindre uttröttande är Heinleins ständiga tjat om libertarianismens förträfflighet. Dubbelstjärna är i och för sig hyfsat befriad från de långtråkiga filosofiska resonemangen som placerade både The Moon is a Harsh Mistress (Revolt mot jorden, 1966) och Främling på egen planet (Stranger in a Strange Land, 1961) i samma sällskap som Ayn Rands Och världen skälvde i min lista över de tråkigaste böcker jag någonsin läst, men tendenserna finns där. Det blir liksom stundtals plakatartat, och det stjäl också onödigt fokus från berättelsen. Men på det hela taget tycker jag ändå att Dubbelstjärna är läsvärd, inte minst för den underhållande premissen och för att det ändå är något speciellt med att befinna sig i Heinleins universum. Om du läser boken: håll utkik efter den tidiga versionen av en Ipad.
0 Kommentarer