Gör Tinderdejtandet och jakten på bekräftelse på sociala medier att vi aldrig blir nöjda med det vi har? 30-åriga Elise är singel i Stockholm och verkar inte må så bra. När hon träffar kursaren Victor och de blir ett par tror hon att hon funnit lyckan, men runt hörnet väntar sveken och den oundvikliga katastrofen.
I november för fyra år sedan var jag på en författarkväll på Dieselverkstadens bibliotek i Sickla och lyssnade på tre debutanter. Det var Andreas T. Olsson och Johannes Klenell – vars böcker jag hade läst – samt Isabelle Ståhl, vars bok förblev oläst av mig ända fram tills nu. Den heter Just nu är jag här och nominerades till Augustpriset 2017 och Borås Tidnings debutantpris 2018. Isabelle Ståhl är verksam som kritiker och krönikör samt doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.
Det här är en rätt jobbig samtidshistoria om Elise, en kvinna i 30-årsåldern som lever sitt liv bland dejtingappar, tillfälliga jobb i bokaffärer, universitetskurser och krogragg. Hon söker något, men verkar inte riktigt veta vad. Hon måste stundtals medicinera bort sin ångest – förmodligen lider hon av någon slags depression – och hon fantiserar ihop egenskaper hos olika män hon betraktar på avstånd. Så träffar hon till sist Victor, en kursare på universitetet som är en av dessa män hon länge betraktat i smyg. Elise bor i en andrahandslägenhet och har inte någon riktigt stabil grund att stå på, så när hennes hyreskontrakt löper ut tar hon sina tillhörigheter i två Ikeakassar och flyttar in hos Victor.
Det som sedan utspelar sig är ganska jobbigt att läsa. Vi får ta del av deras inledande förälskelsefas som verkar äkta – i alla fall för Victor. Elise däremot verkar mest tycka att det är skönt att flytta in i ett ordnat hem med någon som bryr sig om henne och hon verkar inte hysa några kraftigare känslor för Victor. Det måste vara ganska utmanande att växa som människa i den här typen av förhållande där den ena parten ser allt i svart och den andra ständigt försöker peppa eller låtsas som att allting är bra. Victor uppmanar Elise att gå till Arbetsförmedlingen, att kanske städa då och då, att skaffa ett jobb och så vidare, men Elise sitter mest stilla och skriver på en bok, kollar Netflix med neddragna persienner och glömmer vilken dag i veckan det är.
Det här situationen borgar naturligtvis inte för ett harmoniskt förhållande som kommer att hålla på sikt. Under läsningen så led jag med bägge två – med Victor för att han trots sina upprepade försök att få med Elise i matchen ständigt blev besviken och också en aning medberoende. Jag led med Elise för att hon egentligen var ganska ointresserad av Victor men trodde att hon var lycklig. Trots att Elise har Victor i sitt liv fortsätter hon sitt sökande efter något annat. Missnöjet, osäkerheten och hennes flyktbeteende leder så klart till de oundvikliga relationella sveken och katastroferna.
Jag ska erkänna att jag inte är superförtjust i den här typen av samtidsromaner och därför har jag svårt att bedöma ifall Isabelle Ståhls Just nu är jag här är en bra och relevant berättelse om vår tid eller om det bara är ytterligare en bok i mängden av böcker som handlar om unga personer med ångest i storstäder. Det ligger säkert någonting i det här med att det eviga scrollandet och jakten på bekräftelse i apparna gör något med oss människor, något som kanske inte är så positivt – det finns alltid någonting bättre att hämta någon annanstans, så varför ska man slå sig ner och känna sig nöjd med det man har?
0 Kommentarer