Slutet på sommaren – Anders de la Motte | Recension

Slutet på sommaren från 2016 är den första boken i Anders de la Mottes årstidskvartett. Den följdes av Höstdåd (2017), Vintereld (2018) och Våroffer (2020). Jag har tidigare läst Höstdåd och Vintereld, och vad jag tyckte om dem kan du också läsa här på sajten. Det finns inget som kräver att du måste läsa böckerna i den ordning de givits ut – de är fristående från varandra även om de delar samma dramaturgiska upplägg. Precis som i Höstdåd och i Vintereld så får vi i Slutet på sommaren ta del av två parallella skeenden som utspelar sig under olika decennier. Berättelsen växlar mellan de olika tidsepokerna från kapitel till kapitel och du som läsare får succesivt nya ledtrådar och mer insyn i händelserna allt eftersom.

I det ena skeendet får du följa Veronica Lindh är i 35-årsåldern. Hon bor i Stockholm och är samtalsterapeut med inriktning mot sorgbearbetning. Ganska tidigt i boken får vi reda på att hon har bytt namn. Som liten hette hon Vera Nilsson och bodde i Skåne tillsammans med sina föräldrar och sina bröder. När hon var 14 år gammal försvann hennes femårige lillebror Billy från gården och återfanns aldrig.

En kväll när Veronica ska leda en gruppterapi nämner en av deltagarna att hans kompis försvann när han var liten, och Veronica tycker att deltagarens berättelse påminner väldigt mycket om Billys försvinnande – en händelse som naturligtvis är ett trauma som på olika sätt har präglat Veronica och hennes liv. Den här deltagaren och hans berättelse blir katalysatorn som sätter stenarna i rullning. Veronica blir besatt av deltagaren och dennes berättelse och försätter sig i situationer som sätter hennes arbetsgivares redan naggade förtroende på prov. Så småningom ger sig Veronica av till sitt barndomshem i Skåne efter många års frånvaro och då börjar händelser ur det förflutna komma upp till ytan och rucka på balansen i bygden.

Det andra skeendet börjar med Billys försvinnande och vad som händer direkt efteråt, hur de boende i bygden reagerar och hur polisen hanterar ärendet.

Berättelsen tar sin tid och byggs långsamt upp mot upplösningen. Det blir aldrig tråkigt – Anders de la Motte är en god berättare och har lagt mycket energi på att levandegöra persongalleriet och portionerar ut pusselbitarna på ett ledigt sätt. Slutet på sommaren är helt klart läsvärd, och det är skönt att slippa de värsta polis-, journalist- och storstadsklichéerna som väl får anses relativt vanliga i den här genren. Här känns allting mer verkligt och på riktigt än i många andra deckarliknande böcker jag läst, och det skånska landskapet tillåts spela en stor roll i spänningsskapandet.

Annat jag läst av Anders de la Motte:

Höstdåd
Våroffer
Buzz
Bubble
Vintereld