Det vilar en förbannelse över uppföljare. Oftast tar man del av en uppföljare för att man diggade ursprunget. Förväntningarna är alltså högt satta redan från start vilket gör att magplasket blir mer smärtsamt eftersom det tar längre tid att falla. I sällsynta fall tangerar eller överträffar uppföljaren det föregående verket. Ibland lyckas den bjuda på en del underhållning och fördjupning av karaktärerna trots att den egentligen bara är en blek kopia av ursprungsberättelsen. Ibland blir den inte bra alls men man står ut ändå. Och ibland blir den så jäkla pissdålig att man bara vill släcka lampan, dra ur kontakten, ta ner skylten och kasta in handduken – eller för den delen: riva ut alla sidorna ur boken, dränka dem i fotogen, bränna upp dem och urinera på den rykande askan. Ready player two är just precis den typen av uppföljare.
I Ernest Clines debutroman Ready player one från 2011 lärde vi känna tonåringen Wade Watts som spenderade sin tillvaro i ett dystopiskt USA anno 2045 med att leta efter ett så kallat easter egg inne i den virtuella spelvärlden Oasis. Ägget gömdes i Oasis av skaparen, den excentriske och nyligen framlidne James Halliday, och den som lyckades lösa alla ledtrådar och hitta ägget skulle få ärva Hallidays tillgångar samt få total kontroll över Oasis. Naturligtvis var det Wade Watts som lyckades med denna uppgift tillsammans med sina medhjälpare som han lärde känna längs vägen. Och det var där någonstans som Ready player one slutade, i total lycka och eufori. Med sin blandning av lika delar Kalle och chokladfabriken, The Matrix och en OKEJ-tidning från 1986 så var Ready player one ganska underhållande även fast de oändliga referenserna till 1980-talets populärkultur till slut blev ganska tröttsamma.
Ready player two från 2020 tar vid där Ready player one slutade. Men som läsare dras man inte in i någon berättelse direkt. Först tvingas man genomlida tiotals sidor med infodumpning om vad som hände de första åren efter att Watts hade vunnit tävlingen. Det är horribel litteratur i dess smutsigaste form. Om man som läsare orkar fortsätta så får man i alla fall reda på premissen för Ready player two: Wade Watts hittar en apparat som Halliday konstruerade innan sin död, en slags VR-apparat som man använder för att koppla upp sig mot Oasis. Effekten blir att du blir ett med Oasis – du slipper klumpiga handskar och rullband och så vidare – du kan ligga i en soffa och uppleva Oasis med ren tankekraft. Du kan dessutom spela in dina upplevelser och låta andra ta del av dem som om det vore de själva som upplevde din händelse. Om du någon gång sett Kathryn Bigelows film Strange Days från 1995 så förstår du ungefär vad jag pratar om. Det finns dock en baksida med den häftiga VR-manicken: du kan bara vara uppkopplad en viss tid innan din hjärna förvandlas till stekt ägg.
Naturligtvis finns det en skurk i berättelsen: en karaktär från första boken dyker upp igen och vill hämnas på Wade Watts för att han vann den ursprungliga tävlingen. Han planterar in någon form av virus i Oasis och håller alla Oasisanvändare (typ en tiondel av jordens befolkning) som gisslan och hotar med att förvandla deras hjärnor till stekt ägg om han inte får som han vill. Och så blir det återigen en katt-och-råtta-lek inne i Oasis där våra vänner måste hitta vissa saker i en viss ordning innan skurken gör det. Och det är oändligt tråkigt att läsa allt detta. Bland annat snurrar de runt inne i en värld som baseras på rockartisten Prince i vad som känns som hundra sidor. Det är oändliga referenser till alla Princes låttexter och de springer än hit och än dit. Ändå känns det som att ungefär ingenting alls händer. När de sedan måste bege sig in i en Tolkienvärld och börjar prata om referenser till Sagan om ringen, Bilbo, Sauron och så vidare så håller jag nästan på att kasta mig ut genom fönstret i ren desperation över hur vansinnig tråkig läsning det är.
Läs den här boken endast om du har en stark dödslängtan, alternativt om du sitter fast på en öde ö och det enda som finns att tillgå är ett exemplar av den här boken. Men då är det förmodligen bättre att äta upp boken än att läsa den.
0 Kommentarer