K.K. Downing och Glenn Tipton utgjorde under flera decennier den ostoppbara gitarrduon i legendariska heavy metal-bandet Judas Priest. Downing valde dock att lämna bandet 2011 och fann sig snart ha blivit ersatt av den 30 år yngre Richie Faulkner.
När K.K. Downing skriver sin biografi Heavy Duty: Days and nights in Judas Priest (2018) så är det med en stundtals ganska självgod och bitter ton, och han går hårdast åt sin gamle gitarrkollega Glenn Tipton. Det är naturligtvis bitvis tråkig läsning för oss som gillar Judas Priest, men K.K. Downing kände sig antagligen missförstådd och så pass frustrerad att han ville skriva av sig. Downing beskriver sig själv som en rätt så easy going kille som inte har så mycket emot andra. Bitvis verkar han och Tipton kommit bra överens men i boken framkommer det att Downing stört sig mer och mer och hans upplevelse är att det är Tipton som dikterar de flesta villkor för bandet och samarbetet: Glenn tycker att vi ska göra si och då måste det bli så, Glenn får mest solotid på albumen, Glenn tycker inte att vi ska börja spela in förrän då och då… och så vidare. Han är rätt gnällig, Downing, och det blir som sagt lite trist. Mest respekt verkar Downing hysa för sångaren Rob Halford som ju har en fullständigt makalös röst och är precis den typ av frontfigur som alla vill ha. Vid något tillfälle i boken kontemplerar Downing över vad bandet skulle göra utan Rob Halford: Ja, vad skulle vi göra då?
Jag har också läst Rob Halfords självbiografi som kom ut ungefär två år efter Downings. Man kan väl säga att kärnan i Downings bok är samarbetet med Tipton och hur allt så småningom ledde till Downings avhopp – här finns en stark känsla av att Downing vill upprätta sin heder och förklara “hur det egentligen gick till”. Halfords biografi är mer fokuserad på hur det var att vara gay och samtidigt sångare i världens bästa heavy metal-band. Halford är mer diplomatisk och undviker förmodligen att gå i klinch, mycket kanske på grund av att han verkar vara rätt konflikträtt och ointresserad. Samtidigt vet han ju sitt värde och ingen i bandet var nog intresserad av att ställa till bråk med Halford just på grund av detta. Det stod för mycket på spel – skulle Halford hoppa av så skulle Judas Priest förlora sitt starkaste trumfess. Nu hoppade visserligen Halford av bandet i början av 1990-talet och var borta ett drygt decennium, men till bandets och fansens stora glädje kom han tillbaka.
Ibland tangerar Downings och Halfords biografier varandra och tillsammans utgör de olika delar av samma berättelse – berättelsen om Judas Priest. Nu kan jag inte låta bli att vänta på Glenn Tiptons och Ian Hills självbiografier.
Läs även min recension av Rob Halfords biografi Confess.
0 Kommentarer