Jag hade inte läst något av Mons Kallentoft innan jag gav mig i kast med den här boken som jag hittade i en gratishylla vid en tunnelbanestation i Stockholm. Det enda jag visste var att han skrivit en lång rad deckare under rätt många år. Just Olympia är den sjunde delen i den så kallade Zackserien och baseras löst på myten om Herkules elfte stordåd: sökandet efter de gyllene äpplena. Zack är alltså huvudpersonen kring vilken den här bokserien snurrar, och hans fullständiga namn är Zack Henry och han jobbar som kriminalinspektör på Särskilda enheten vid Stockholmspolisen. Enligt bokens säljtext så är bokserien en internationell fullträff som har sålts till flera länder och hyllats av såväl kritiker som läsare. Det lät naturligtvis imponerande och bra så jag bestämde mig för att plocka med boken hem från gratishyllan och ge den en chans.
Var det värt det?
Njä. Kanske inte. Låt mig citera en annan säljtext som beskriver Zack lite mer:
Zack är en komplex antihjälte som slits mellan två världar. Han är den framgångsrika kriminalinspektören, men har ett mörkt förflutet och kämpar med sina demoner.
Jag vet inte vad du som läser det här tycker, men i mina öron låter det som något man hört förut. Och det var väl ungefär så jag upplevde Olympia: som något jag läst förut. Till på köpet tyckte jag att rollfigurerna var aningen platta och trista och handlingen rätt effektsökande.
Handlingen i korthet: Två barn avrättas i en lekpark i ett rikemansområde i Stockholm. Någon slags terrorsekt tar på sig dådet. Men vilka är de, och vad vill de? Och i sidoberättelsen så har Zack fått barn med Hebe och är orolig för att något ska hända dem. Zacks maktfullkomliga mor Olympia har förbjudit Zack att träffa sin familj, och Zack slits mellan sin kärlek och rädslan över vad hans mor ska hitta på.
Ja, du hör ju. Inte direkt någon Sjöwall Wahlöö-diskbänksrealism här inte. Namnen på huvudpersonerna skapade en oerhörd verfremdungseffekt som gjorde det svårt för mig att identifiera mig med någon av dem. Och plotten upplevde jag som lätt överdriven: här finns både dödade barn och hejdukar som skjuter med granatkastare i centrala Stockholm. Det blev lite för spekulativt för mig och jag gick inte igång på berättelsen alls. Men visst, bokserien baseras ju på Herkules storverk, och det går inte att sticka under stol med att det var en rätt tydlig grekisk tragedi-stämning över det hela.
På det hela taget var inte detta min kopp av te. Men gillar man enkla, actiondrivna kriminalhistorier kan jag tänka mig att Olympia och dess tillhörande bokserie hittar sina läsare ändå.
0 Kommentarer